Lilla knepet

That's life

2008-11-15T09:22:00.000-08:00

Just a day or two.

På jobb

2008-06-16T05:39:00.000-07:00

Jag sitter på jobbet med ett tryck över bröstet. Har precis varit inne på toaletten och gråtit. Tror inte att jag klarar av en uppgift. Tror inte heller att jag vill jobba här. Det var bara så svårt att säga nej till erbjudandet. Inte för att det var så lockande utan för att jag helt enkelt inte vågar säga tack men nej tack. Jag vill inte göra någon besviken. I slutändan har det ändå blivit fel för jag gör inget bra jobb. Jag vill inte vara här.

I'm back

2008-06-14T05:54:00.000-07:00

För två år sedan startade jag den här bloggen med tanken att det var första steget i mitt nya liv. Jag skulle sluta dricka, skaffa mig ett seriöst förhållande och kräva respekt från människor runt omkring mig.
Två år senare står jag på samma ställe förutom en stor skillnad. Jag har sökt hjälp. I två månader har jag pratat med en terapeut om mitt liv och var jag är just nu. Insett hur jag har rört till allt, hur allt har rört till mig.
Nu ska jag ta ett steg i taget, inse att mitt liv inte kan ändras över en natt. Senast förra helgen drack jag mig redlöst full och kommer inte ihåg någonting från kvällen.
Vad som håller mig borta från att skriva här är att jag inte vågar se det bokstavligen svart på vitt. Hur jag är, hur livet har varit. Nu har jag tagit ett litet steg igen.

It's been a while

2006-12-15T12:58:00.000-08:00

Om en månad åker jag till Afrika och jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Det började bra och jag lånade en bok om Vuxna Barn. Mycket intressant men jag saknar fortfarande konkreta råd. Dessutom var boken skriven utifrån att man har haft mycket kontakt med sina föräldrar. Min pappa har inte funnits där för mig och jag vet inte om jag ska vara tacksam för det eller känna mig lämnad.
Så jag läste boken, begrundade texten och skrev några anteckningar. Problemet är dock att jag har så svårt att koppla det till mitt eget liv. När jag väl står där i situationen där jag måste välja så glömmer jag bort alla dom smarta tankarna jag haft innan. Så jag kommer inte ihåg någonting från onsdagskvällen och jag är fortfarande med den killen som inte har kysst mig en enda gång. Har som inte ens tittar på min kropp innan vi har sex.
Så fruktansvärt patetisk!

I've been a bad girl

2006-11-29T11:31:00.000-08:00

Förra året bodde jag i Asien. Efter en depression så flydde jag till värme, fest och ett allmänt enkelt liv. Mina första inlägg här skrevs från ett paradis.
Sen kom jag hem och insåg att det som jag var medveten om när jag bodde i Asien (drickandet, förhållandena, de mörka tankarna) blir ännu värre när jag är hemma.
Egentligen borde jag stanna hemma, kontakta hjälp och möta det jag springer ifrån.
Vad gör jag? Jo, jag flyttar till Afrika. Resan är bokad och om 1.5 månad åker jag. I ett halvår kan jag blunda för vad jag borde ta tag i.
Fan ta mig.

The little tricky thing

2006-11-23T09:34:00.000-08:00

Jag trodde faktiskt att jag skuklle bli bättre på att skriva i denna blogg. Jag har alltid älskar att skriva och har fått ut det inom mig på så sätt. Nu på senaste tid har jag märkt hur jag har slutit mig. Förrvisso vet ingen allt om min bakgrund men jag brukar vara mer öppen. Jag vet att min omgivning inte vill höra. Ett tag har jag funderat på att söka till en psykolog. Jag blev kallad för två år sen då jag hade ett nervsammanbrott och fick en remiss från psykakuten. För två år sen var jag inte redo. Jag ville inte prata. Förträngde allt och det går ju ganska bra när man flyttar till andra sidan jordklotet. Nu är jag redo. Denna tystnad måste brytas. Men hur? Jag vill inte prata med skolans kurator eftersom jag starkt tvivlar på att hon/han har kunskap nog om Vuxna Barn. Jag vågar inte ta steget. Jag vågar inte ringa till någon och säga att jag behöver hjälp.

Hur är det med oss Vuxna Barn? Tycker vi bara synd om oss själva? Är det en ursäkt för att om och om göra misstag? Känner alla människor likadant men att vi Vuxna Barn sätter ett namn på det?

Jag är 22 år och patetisk. Har haft en pojkvän under alla deras år (och det var ett tokigt förhållande som inte vara lång tid). Förutom från mamma och två vänner har jag aldrig hört "jag älskar dig". Aldrig har en kille ens att han gillar eller tycker om mig. Så visst är det så att vi Vuxna Barn har svårt att känna oss älskade men i mitt fall är det ju sant! Jag kan inte bli älskad. Visst min mamma och syster älskar mig men det är ju genetiskt. Dom är programerad att älska mig. Tänk om man skulle träffa någon och dom skulle tänka: "vilken fantastisk person" och sen efter några månader (år är överkurs) och så skulle dom fortfarande tänka att man är en bra person. Att man duger.

Det känns som om jag går i en bubbla...alla andra vet hur man lever utom jag. Alla andra är älskvärda utom jag. Inte jag. Det var inte meningen att jag skulle finnas. Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag vill bort. Jag var aldrig skapad att vara normal. Jag har aldrig haft glänsande hår eller någon som beundrar mig.

Jag vet inte hur många killar jag "varit med" där jag tror att det ska leda till ett förhållande men dom har bara varit ute efter sex. Och jag fortsätter. Dom har behandlat mig som skit. Men om dom vill ha min kropp är det i alla fall något. Då vill dom i alla fall ha en del av mig. Även fast jag är lätt att ersätta. Det handlar bara om en kropp. In ut in ut hejdå. Folk som känner mig förstår inte hur jag kan träffa dessa män. Hur kan jag acceptera dessa ord och handlingar? Jag vet inte. Dom tycker inte om mig. Men om jag ger dom min kropp och jag inbillar mig att dom tycker om mig så känns det lite bättre för ett tag. Men bara en gång till säger jag varje gång.

Varje dag upprepar jag ett mantra: "Du kommer lära känna mig och inse att det inte går att älska mig" (från denna sidan: http://members.chello.se/javell/karleksfull.htm)
Jag vet att det blir fel...men hur ändrar jag på det?

å igen

2006-07-01T01:25:00.000-07:00

Igår var jag i en stad med spöken. Det innebär ex. familjemedlemmar. Vi levde ihop i 8 år sen försvann dom utan att ens säga hejdå. Min styvmamma hade bestämt att vi var djävulens barn så hon tog sina saker, sin son och åkte. Kvar står en full man med två döttrar. Vad gjorde jag för fel? Hur kan man lämna ett barn sådär utan att säga hejdå? Jag träffade sonen för några år sen...det blev ett kort hej. Inte ens ett hur mår du... Styvmamman vill jag inte träffa. Vad ska jag säga? Förlåt? Varför lämna du mig? Varför sa du inte hejdå? Blev du inte glad för korten som jag skickade till dig?

det var ett tag sen

2006-06-27T03:18:00.000-07:00

så här är det...
jag har bott i asien i ett år. det året är större än att det ska få plats inom mig. jag trodde att mitt drickande hörde till den livsstilen. att det var jag som hade "kul" i ett år. att festandet hörde till den livsstilen där, den hörde inte till mig.
sen när jag kommer hem så dricker jag så mycket så jag bokstavligen talar ligger på marken framför vakten utanför puben.
jag har gjort så mycket som jag ångrar. jag har gjort allt man kan göra. jag vet inte hur många som har burit mig hem.
hur många gånger tar det innan man lär sig?

tankar

2006-05-18T06:11:00.000-07:00

Lilla knepet har nu en ryggsack pa hennes rygg och reser runt i varlden. I ett land dar 40% av barnen ar undernarda far hon daligt samvete. Hur mycket far man lov att alta sina problem?

alkohol

2006-05-06T03:27:00.000-07:00

Tre kvällar som är totalt blanka på grund av för mycket drickande. Hur kan man göra så när man själv har blivit drabbad av alkoholens baksidor?

duga?

2006-05-05T03:40:00.000-07:00

Jag: Why are you with me?
Han: You have sexy legs and a hot little ass.
Jag: Oh, ok.

Jag driver mig själv till vansinne!

två knep

2006-05-05T02:54:00.000-07:00

Så när jag läste mitt eget inlägg igår så rörde jag till det för mig själv. Jag tänker: hur man man kalla sig för lycklig men ändå stå bå balkongen och vilja hoppa? Enkelt, det finns två lilla knepet i mig.

Den lyckliga lilla knepet är glad, social och ler när hon pratar.

Länge var den mörka lilla knepet det enda som fanns. Hon umgås inte mycket med andra och är väldigt osäker på sig själv.

Så nu när lyckliga lilla knepet finns i mitt liv borde det ju duga. Ja, jag är lycklig men allt står inte rätt till. Jag har börjat dricka så pass mycket så att jag inte har kontroll när jag festar(hur kan man egentligen göra det när man har haft en alkoholiserad papppa?). Jag kan inte ha en normal relation med någon av det andra könet.

ok, ett steg tillbaka

2006-05-04T08:24:00.000-07:00

Ja, jag får kanske förklara mig...
För ett år sen var jag deprimerad. Fast i ett oändligt grått oväder. Mitt liv var en storm, mitt humör var en tisdagskväll. Mörkt ute, grått väder och en hög med disk som väntar i en skitig vask.

Med hjälp av medicin så insåg jag att något skulle ändras. Jag flyttade till andra sidan jordklotet. Mitt liv blev sol, fest och dagar vid poolen med en bra bok. Så varför klagar jag när jag är i paradiset? Mitt tankesätt har inte ändrats som mitt humör gjorde. Mina handlingar och relationer kommer inte ändras bara för att jag är lycklig. Jag är fel.

För en vecka sen stod jag på en balkong på en fest och skulle hoppa.

Jag är den snälla tjejen som alltid har dåligt samvete för något. Jag tar ansvar för saker som jag inte kan kontrollera. Har alla roligt? Duger jag nu? Hur har vi det? Jag är väldigt rädd för att ta för mig. Frågar oftast för många gånger om något är OK och vill inte ta ett beslut om det beslutet kan påverka någon annan. Då är det ju mitt fel om något inte passar. Jag vet att det är en av dom största anledningarna till att det många gånger inte fungerar med det motsatta könet. Jag kan inte ta ett enda jävla beslut.

Mitt mål med denna resan är att säga: ta mig som jag är. Inte känna att jag hela tiden måste rätta mig till situationer och ändra på mig själv. Jag är numera en mästare på att läsa av människor och hur dom vill att jag ska vara. Men ändå så duger jag aldrig. Jag har läst att barn med alkoholiserade föräldrar ofta känner att något är fel på dom. Det är inget som jag kan sätta fingret på men något är fel på mig. Gud har gjort ett misstag.

Vad jag vill ha är inte sympati. Jag vill ta ansvar för hur jag mår utan att skylla på denna maktlöshet som jag ibland tar till som tröst. Det är så lätt att säga....ja men jag kan inte hjälpa det...det är inte mitt fel. Jag är inget offer men jag skulle behöva lite hjälp.

here we go...

2006-05-04T08:12:00.000-07:00

Så sitter jag här och måste försvara varför jag ska ha en blog. Lilla knepet...vem vill lyssna på henne? Det är just detta jag vill reda ut här... min osäkerhet och mina tankar. Från och med nu så ska det inte surra inom mig. Jag vet inte egentligen om jag skyller mina problem på alla andra. På kanske pappa som aldrig var där och drack för mycket. Kanske är det mammas fel för att hon misshandla mig psykiskt? Nej, jag får ta tag i detta. För det är ju ändå mina problem och mitt ansvar. Skärp dig!