ok, ett steg tillbaka
Ja, jag får kanske förklara mig...
För ett år sen var jag deprimerad. Fast i ett oändligt grått oväder. Mitt liv var en storm, mitt humör var en tisdagskväll. Mörkt ute, grått väder och en hög med disk som väntar i en skitig vask.
Med hjälp av medicin så insåg jag att något skulle ändras. Jag flyttade till andra sidan jordklotet. Mitt liv blev sol, fest och dagar vid poolen med en bra bok. Så varför klagar jag när jag är i paradiset? Mitt tankesätt har inte ändrats som mitt humör gjorde. Mina handlingar och relationer kommer inte ändras bara för att jag är lycklig. Jag är fel.
För en vecka sen stod jag på en balkong på en fest och skulle hoppa.
Jag är den snälla tjejen som alltid har dåligt samvete för något. Jag tar ansvar för saker som jag inte kan kontrollera. Har alla roligt? Duger jag nu? Hur har vi det? Jag är väldigt rädd för att ta för mig. Frågar oftast för många gånger om något är OK och vill inte ta ett beslut om det beslutet kan påverka någon annan. Då är det ju mitt fel om något inte passar. Jag vet att det är en av dom största anledningarna till att det många gånger inte fungerar med det motsatta könet. Jag kan inte ta ett enda jävla beslut.
Mitt mål med denna resan är att säga: ta mig som jag är. Inte känna att jag hela tiden måste rätta mig till situationer och ändra på mig själv. Jag är numera en mästare på att läsa av människor och hur dom vill att jag ska vara. Men ändå så duger jag aldrig. Jag har läst att barn med alkoholiserade föräldrar ofta känner att något är fel på dom. Det är inget som jag kan sätta fingret på men något är fel på mig. Gud har gjort ett misstag.
Vad jag vill ha är inte sympati. Jag vill ta ansvar för hur jag mår utan att skylla på denna maktlöshet som jag ibland tar till som tröst. Det är så lätt att säga....ja men jag kan inte hjälpa det...det är inte mitt fel. Jag är inget offer men jag skulle behöva lite hjälp.
För ett år sen var jag deprimerad. Fast i ett oändligt grått oväder. Mitt liv var en storm, mitt humör var en tisdagskväll. Mörkt ute, grått väder och en hög med disk som väntar i en skitig vask.
Med hjälp av medicin så insåg jag att något skulle ändras. Jag flyttade till andra sidan jordklotet. Mitt liv blev sol, fest och dagar vid poolen med en bra bok. Så varför klagar jag när jag är i paradiset? Mitt tankesätt har inte ändrats som mitt humör gjorde. Mina handlingar och relationer kommer inte ändras bara för att jag är lycklig. Jag är fel.
För en vecka sen stod jag på en balkong på en fest och skulle hoppa.
Jag är den snälla tjejen som alltid har dåligt samvete för något. Jag tar ansvar för saker som jag inte kan kontrollera. Har alla roligt? Duger jag nu? Hur har vi det? Jag är väldigt rädd för att ta för mig. Frågar oftast för många gånger om något är OK och vill inte ta ett beslut om det beslutet kan påverka någon annan. Då är det ju mitt fel om något inte passar. Jag vet att det är en av dom största anledningarna till att det många gånger inte fungerar med det motsatta könet. Jag kan inte ta ett enda jävla beslut.
Mitt mål med denna resan är att säga: ta mig som jag är. Inte känna att jag hela tiden måste rätta mig till situationer och ändra på mig själv. Jag är numera en mästare på att läsa av människor och hur dom vill att jag ska vara. Men ändå så duger jag aldrig. Jag har läst att barn med alkoholiserade föräldrar ofta känner att något är fel på dom. Det är inget som jag kan sätta fingret på men något är fel på mig. Gud har gjort ett misstag.
Vad jag vill ha är inte sympati. Jag vill ta ansvar för hur jag mår utan att skylla på denna maktlöshet som jag ibland tar till som tröst. Det är så lätt att säga....ja men jag kan inte hjälpa det...det är inte mitt fel. Jag är inget offer men jag skulle behöva lite hjälp.
posted by Lilla Knepet at 8:24 AM
2 Comments:
Hej!
Vad glad jag blir att se att du skaffat en blogg!!!
Jag vet att det kommer kännas bättre när man får skriva av sig. Du är jätte stark som vågar blotta dig för hela världen, du är stark som tar tag i dina problem...det är inte alla som är starka nog att göra det.
KRAM
:) Nu blidde det så att jag fastnade lite här, ska ju sova egentligen.
Om jag säger som så...du är en klassiker bland vuxna barn, om vi ever blir vuxna *S*.
Jag hör att du troligen tagit på dig papsens missbruk, mamsens taskiga komentarer. Och...vuxna barn har en radar att läsa folk..why?
Jo, för det handlade om överlevnad på den tiden man var liten, läsa av minsta min/humörsväng för att kunna tackla problemen som följde med det!
Dina mörka tankar hör oxå till, men än så länge står du på benen & inte hoppat.
Du vet ju själv att det inte löser ngt mer än att man av feghet backar, lättare att lösa probs på så vis.
Och ja, mediciner hjälper inte så mkt...du måste hitta en vettig person att snacka med, ett proffs.
Tyvärr så är den enda vägen ut att ta en tripp genom historian, fast jag skulle rekomendera dig att hitta en psykolog som börjar i nuet, som hjälper dig nu. För visst att gå till en som tragglar genom barndommen...men den vet du ju redan & det är försent att ändra på historian, eller hur!
Du kommer ju ändå att prata om din historia i samband med nuet, för det hänger ihop. Och när personen som hjälper dig att få rätt ordning på tankarna kommer säga att...hmm amen du är ju smartare än dina föräldrar & du inser att ja, ta mig fan...visst är jag väl det så kommer du växa en halvmeter direkt ;)
Ja jag vet, du vill inte höra sånt...men stackars dig, livet har inte vart lätt mot dig. Men...kanske finns en anledning, för du är starkare än de flesta, säkert fått mer skinn på snoken av den resan & jo då...vänta bara tills du fått ordning på dig, så ska du se vad du missat medans du funderat för mkt på barndomen, att killar är puckon & hur mkt kärlek det finns åt dig med.
Men...kärleken måste du själv ge dig, du måste inse hur unik du är för att kunna skörda av det! Det är det som e hemlisen...det & att värdera sig högst av allt. För du är unik...eller hur, sett fler som dig eller *S*?!
Och skriv skriv skriiiiiiv, det är den bästa medicinen. För om ett år kan du gå tillbaka och läsa, sen tänka att hoppla...hur fan tänkte jag då?! Men...lova att fixa hjälp PRONTO!!! Så kollar du allt du skrivit om ett år, lovar du kommer ha en annan syn på livet!
Post a Comment
<< Home