That's life

Just a day or two.

På jobb

Jag sitter på jobbet med ett tryck över bröstet. Har precis varit inne på toaletten och gråtit. Tror inte att jag klarar av en uppgift. Tror inte heller att jag vill jobba här. Det var bara så svårt att säga nej till erbjudandet. Inte för att det var så lockande utan för att jag helt enkelt inte vågar säga tack men nej tack. Jag vill inte göra någon besviken. I slutändan har det ändå blivit fel för jag gör inget bra jobb. Jag vill inte vara här.

I'm back

För två år sedan startade jag den här bloggen med tanken att det var första steget i mitt nya liv. Jag skulle sluta dricka, skaffa mig ett seriöst förhållande och kräva respekt från människor runt omkring mig.
Två år senare står jag på samma ställe förutom en stor skillnad. Jag har sökt hjälp. I två månader har jag pratat med en terapeut om mitt liv och var jag är just nu. Insett hur jag har rört till allt, hur allt har rört till mig.
Nu ska jag ta ett steg i taget, inse att mitt liv inte kan ändras över en natt. Senast förra helgen drack jag mig redlöst full och kommer inte ihåg någonting från kvällen.
Vad som håller mig borta från att skriva här är att jag inte vågar se det bokstavligen svart på vitt. Hur jag är, hur livet har varit. Nu har jag tagit ett litet steg igen.

It's been a while

Om en månad åker jag till Afrika och jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Det började bra och jag lånade en bok om Vuxna Barn. Mycket intressant men jag saknar fortfarande konkreta råd. Dessutom var boken skriven utifrån att man har haft mycket kontakt med sina föräldrar. Min pappa har inte funnits där för mig och jag vet inte om jag ska vara tacksam för det eller känna mig lämnad.
Så jag läste boken, begrundade texten och skrev några anteckningar. Problemet är dock att jag har så svårt att koppla det till mitt eget liv. När jag väl står där i situationen där jag måste välja så glömmer jag bort alla dom smarta tankarna jag haft innan. Så jag kommer inte ihåg någonting från onsdagskvällen och jag är fortfarande med den killen som inte har kysst mig en enda gång. Har som inte ens tittar på min kropp innan vi har sex.
Så fruktansvärt patetisk!

I've been a bad girl

Förra året bodde jag i Asien. Efter en depression så flydde jag till värme, fest och ett allmänt enkelt liv. Mina första inlägg här skrevs från ett paradis.
Sen kom jag hem och insåg att det som jag var medveten om när jag bodde i Asien (drickandet, förhållandena, de mörka tankarna) blir ännu värre när jag är hemma.
Egentligen borde jag stanna hemma, kontakta hjälp och möta det jag springer ifrån.
Vad gör jag? Jo, jag flyttar till Afrika. Resan är bokad och om 1.5 månad åker jag. I ett halvår kan jag blunda för vad jag borde ta tag i.
Fan ta mig.

The little tricky thing

Jag trodde faktiskt att jag skuklle bli bättre på att skriva i denna blogg. Jag har alltid älskar att skriva och har fått ut det inom mig på så sätt. Nu på senaste tid har jag märkt hur jag har slutit mig. Förrvisso vet ingen allt om min bakgrund men jag brukar vara mer öppen. Jag vet att min omgivning inte vill höra. Ett tag har jag funderat på att söka till en psykolog. Jag blev kallad för två år sen då jag hade ett nervsammanbrott och fick en remiss från psykakuten. För två år sen var jag inte redo. Jag ville inte prata. Förträngde allt och det går ju ganska bra när man flyttar till andra sidan jordklotet. Nu är jag redo. Denna tystnad måste brytas. Men hur? Jag vill inte prata med skolans kurator eftersom jag starkt tvivlar på att hon/han har kunskap nog om Vuxna Barn. Jag vågar inte ta steget. Jag vågar inte ringa till någon och säga att jag behöver hjälp.

Hur är det med oss Vuxna Barn? Tycker vi bara synd om oss själva? Är det en ursäkt för att om och om göra misstag? Känner alla människor likadant men att vi Vuxna Barn sätter ett namn på det?

Jag är 22 år och patetisk. Har haft en pojkvän under alla deras år (och det var ett tokigt förhållande som inte vara lång tid). Förutom från mamma och två vänner har jag aldrig hört "jag älskar dig". Aldrig har en kille ens att han gillar eller tycker om mig. Så visst är det så att vi Vuxna Barn har svårt att känna oss älskade men i mitt fall är det ju sant! Jag kan inte bli älskad. Visst min mamma och syster älskar mig men det är ju genetiskt. Dom är programerad att älska mig. Tänk om man skulle träffa någon och dom skulle tänka: "vilken fantastisk person" och sen efter några månader (år är överkurs) och så skulle dom fortfarande tänka att man är en bra person. Att man duger.

Det känns som om jag går i en bubbla...alla andra vet hur man lever utom jag. Alla andra är älskvärda utom jag. Inte jag. Det var inte meningen att jag skulle finnas. Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag vill bort. Jag var aldrig skapad att vara normal. Jag har aldrig haft glänsande hår eller någon som beundrar mig.

Jag vet inte hur många killar jag "varit med" där jag tror att det ska leda till ett förhållande men dom har bara varit ute efter sex. Och jag fortsätter. Dom har behandlat mig som skit. Men om dom vill ha min kropp är det i alla fall något. Då vill dom i alla fall ha en del av mig. Även fast jag är lätt att ersätta. Det handlar bara om en kropp. In ut in ut hejdå. Folk som känner mig förstår inte hur jag kan träffa dessa män. Hur kan jag acceptera dessa ord och handlingar? Jag vet inte. Dom tycker inte om mig. Men om jag ger dom min kropp och jag inbillar mig att dom tycker om mig så känns det lite bättre för ett tag. Men bara en gång till säger jag varje gång.

Varje dag upprepar jag ett mantra: "Du kommer lära känna mig och inse att det inte går att älska mig" (från denna sidan: http://members.chello.se/javell/karleksfull.htm)
Jag vet att det blir fel...men hur ändrar jag på det?

å igen

Igår var jag i en stad med spöken. Det innebär ex. familjemedlemmar. Vi levde ihop i 8 år sen försvann dom utan att ens säga hejdå. Min styvmamma hade bestämt att vi var djävulens barn så hon tog sina saker, sin son och åkte. Kvar står en full man med två döttrar. Vad gjorde jag för fel? Hur kan man lämna ett barn sådär utan att säga hejdå? Jag träffade sonen för några år sen...det blev ett kort hej. Inte ens ett hur mår du... Styvmamman vill jag inte träffa. Vad ska jag säga? Förlåt? Varför lämna du mig? Varför sa du inte hejdå? Blev du inte glad för korten som jag skickade till dig?