Ja, jag får kanske förklara mig...
För ett år sen var jag deprimerad. Fast i ett oändligt grått oväder. Mitt liv var en storm, mitt humör var en tisdagskväll. Mörkt ute, grått väder och en hög med disk som väntar i en skitig vask.
Med hjälp av medicin så insåg jag att något skulle ändras. Jag flyttade till andra sidan jordklotet. Mitt liv blev sol, fest och dagar vid poolen med en bra bok. Så varför klagar jag när jag är i paradiset? Mitt tankesätt har inte ändrats som mitt humör gjorde. Mina handlingar och relationer kommer inte ändras bara för att jag är lycklig. Jag är fel.
För en vecka sen stod jag på en balkong på en fest och skulle hoppa.
Jag är den snälla tjejen som alltid har dåligt samvete för något. Jag tar ansvar för saker som jag inte kan kontrollera. Har alla roligt? Duger jag nu? Hur har vi det? Jag är väldigt rädd för att ta för mig. Frågar oftast för många gånger om något är OK och vill inte ta ett beslut om det beslutet kan påverka någon annan. Då är det ju mitt fel om något inte passar. Jag vet att det är en av dom största anledningarna till att det många gånger inte fungerar med det motsatta könet. Jag kan inte ta ett enda jävla beslut.
Mitt mål med denna resan är att säga: ta mig som jag är. Inte känna att jag hela tiden måste rätta mig till situationer och ändra på mig själv. Jag är numera en mästare på att läsa av människor och hur dom vill att jag ska vara. Men ändå så duger jag aldrig. Jag har läst att barn med alkoholiserade föräldrar ofta känner att något är fel på dom. Det är inget som jag kan sätta fingret på men något är fel på mig. Gud har gjort ett misstag.
Vad jag vill ha är inte sympati. Jag vill ta ansvar för hur jag mår utan att skylla på denna maktlöshet som jag ibland tar till som tröst. Det är så lätt att säga....ja men jag kan inte hjälpa det...det är inte mitt fel. Jag är inget offer men jag skulle behöva lite hjälp.
