The little tricky thing

Jag trodde faktiskt att jag skuklle bli bättre på att skriva i denna blogg. Jag har alltid älskar att skriva och har fått ut det inom mig på så sätt. Nu på senaste tid har jag märkt hur jag har slutit mig. Förrvisso vet ingen allt om min bakgrund men jag brukar vara mer öppen. Jag vet att min omgivning inte vill höra. Ett tag har jag funderat på att söka till en psykolog. Jag blev kallad för två år sen då jag hade ett nervsammanbrott och fick en remiss från psykakuten. För två år sen var jag inte redo. Jag ville inte prata. Förträngde allt och det går ju ganska bra när man flyttar till andra sidan jordklotet. Nu är jag redo. Denna tystnad måste brytas. Men hur? Jag vill inte prata med skolans kurator eftersom jag starkt tvivlar på att hon/han har kunskap nog om Vuxna Barn. Jag vågar inte ta steget. Jag vågar inte ringa till någon och säga att jag behöver hjälp.

Hur är det med oss Vuxna Barn? Tycker vi bara synd om oss själva? Är det en ursäkt för att om och om göra misstag? Känner alla människor likadant men att vi Vuxna Barn sätter ett namn på det?

Jag är 22 år och patetisk. Har haft en pojkvän under alla deras år (och det var ett tokigt förhållande som inte vara lång tid). Förutom från mamma och två vänner har jag aldrig hört "jag älskar dig". Aldrig har en kille ens att han gillar eller tycker om mig. Så visst är det så att vi Vuxna Barn har svårt att känna oss älskade men i mitt fall är det ju sant! Jag kan inte bli älskad. Visst min mamma och syster älskar mig men det är ju genetiskt. Dom är programerad att älska mig. Tänk om man skulle träffa någon och dom skulle tänka: "vilken fantastisk person" och sen efter några månader (år är överkurs) och så skulle dom fortfarande tänka att man är en bra person. Att man duger.

Det känns som om jag går i en bubbla...alla andra vet hur man lever utom jag. Alla andra är älskvärda utom jag. Inte jag. Det var inte meningen att jag skulle finnas. Tro nu inte att jag sitter här och tycker synd om mig själv. Jag vill bort. Jag var aldrig skapad att vara normal. Jag har aldrig haft glänsande hår eller någon som beundrar mig.

Jag vet inte hur många killar jag "varit med" där jag tror att det ska leda till ett förhållande men dom har bara varit ute efter sex. Och jag fortsätter. Dom har behandlat mig som skit. Men om dom vill ha min kropp är det i alla fall något. Då vill dom i alla fall ha en del av mig. Även fast jag är lätt att ersätta. Det handlar bara om en kropp. In ut in ut hejdå. Folk som känner mig förstår inte hur jag kan träffa dessa män. Hur kan jag acceptera dessa ord och handlingar? Jag vet inte. Dom tycker inte om mig. Men om jag ger dom min kropp och jag inbillar mig att dom tycker om mig så känns det lite bättre för ett tag. Men bara en gång till säger jag varje gång.

Varje dag upprepar jag ett mantra: "Du kommer lära känna mig och inse att det inte går att älska mig" (från denna sidan: http://members.chello.se/javell/karleksfull.htm)
Jag vet att det blir fel...men hur ändrar jag på det?